Pernillamonica

Jag kommer ihåg den 14 augusti 2010 väldigt väl. Det var en lördag och jag och Oscar satt hemma hos honom. Den kvällen skulle vi hämta mina föräldrar inne i stan. Dom hade varit på någon fest.

Fram emot 23.30 var det dags att ta bilen in till stan. Precis när vi har svängt ut från konungsund korset och är vid konungsunds by kommer en polisbil i väldans fart. Vi tänkte inte mer på det. Men bara några minuter senare kommer en sådan där jag vet inte vad det heter men en brandbil som åker ut innan de stora brandbilarna (det är en vanlig person bil. Volvo) den i alla fall kommer förbi susande. Och då säger jag till Oscar ''det måste ha hänt något i husby eller nått''.
Med tankar om vad som kan ha hänt fortsätter färden mot Norrköping. Vi hämtar upp mamma och pappa och åker hem.

Dagen efter är jag ute och har inte min mobiltelefon med mej. När jag kommer in ser jag att jag har ett missat samtal från min vän Viktoria. Jag underade vad hon ville eftersom att vi inte hade hörts så mycket den sommaren. Jag ringer tillbaka till henne. Hon svarar och frågar hom jag har hört vad som har hänt. Jag svarar att det har jag inte. Då blir hon alldeles tyst. Jag säger '' Viktoria vad är det''? Jag märker att det är någonting som inte är bra. Och då säger hon ''John finns inte mer''. Det uppstår en tystnad som varar i minst 5 minuter. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var helt chockad. Jag reagerade inte alls. Efter ett tag säger jag '' När hände det och vad hände?''
Viktoria berättar att det var kvällen innan vid 22.15 tiden (den 14 Augusti) och att han hade frontalkrockat med en bil. Hon berättade också om Jonas som hade suttit med i bilden men överlevt krocken.

Efter att ha pratat en stund sa vi hej då, för jag skulle spela match den dagen så jag var tvungen att göra mig iordning.

Jag var fortfarande i chock när jag kom till matchen. När jag gick in i omklädningsrummet mötes jag av sänkta huvuden och tårfyllda ögon. Det hade spridigt sig snabbt den hemska nyheten.
Trots att vi hade ett fotobllslag i chock och många tankar så vann vi matchen. Jag kommer inte ihåg vilka vi möte men jag vet att vi vann.
På kvällen när jag skulle gå och lägga mej så släppte chocken och alla känslor bara sprutade ur mej. Jag grät tills jag somnade.

 

Alla mina tankar var hos Johns familj och anhöriga. Jag kunde inte förstå hur det måste ha känts för dom att missta en son, en bror. Och för alla hans vänner att missta en vän.

Jag hade inte umgåts med John på väldigt länge men jag kände i den studen att vi hade så många minnen tillsammans och att jag skulle sakna honom resten av mitt  liv.

 

Hej John,
Jag hoppas att du har det bra vart du än är. Jag har varit väldigt dålig på att hälsa på dig, men det känns bara så konstigt, det känns inte som att jag borde det eftersom att vi umgicks ju inte på flera år. Det känns som att nu kan man va vän när du inte längre finns  här. Det är inte meningen att det ska vara så.
Du skulle ha tagit studenten i juni nu. Så vid det här laget så hade du varit fri, fri från skolan och bara slängt dig ut i arbetslivet. Jag undrar vad du hade gjort nu. Suttit i en tarktor uppe på åsvittinge som Svenna kanske? =P

Det kommer vi tyvärr aldrig få reda på.

Jag saknar dig min barndomsvän och önskar att det aldrig hade blivit såhär. Jag önskar att du hade suttit i en traktor och plöjt eller något den kvällen. då hade du inte varit där du är nu.

Vila i frid kära vän!